Påväg dit skojade vi om att bilarna framför som körde samma väg som oss oxå skulle till visningen. Det var ju ganska många. Blev lite förvånade när vi insåg att hela gänget följde med dit. Hur många ska dit egentligen? Väl på plats såg vi knappt nåt hus då det var määäängder med bilar. Löjligt mycket folk. Det som tog längst tid på hela visningen var ju bara att hitta plats att ställa bilen på.
Det var kaos på "parkeringen" och mäklare och de 4 assisterna som var där för att hjälpa till kom titt som tätt för att be folk flytta på bilarna för att folk skulle kunna komma fram överhuvdtaget.
Vi tog svängen runt huset först för att få känna in läget först. Kände och klämde innan vi trängde oss in i huset där alla andra 150-200 personerna va. Glömde tillochmed bort att kolla in i utehuset.. Så nyfiken på innehållet. Gick genom den stora entrén, där tillochmed han på två meter skulle känna sig liten. Smet förbi mäklaren, kände inte för att prata med honom, vi skulle ju ändå inte få huset ändå. Jag hade redan då gråten i halsen. Mest för jag va så arg och besviken på allt. Vad gör alla människor här?
Vi gick och kollade hela huset. Favorit-delarna i huset är helt klart: skolsalen, trappen, högt i tak och alla 5(!) kakelugnar. Nån gång där på övervåningen började jag gråta. Hemskt egentligen att känna så mycket för materiella ting. Men allt va så jävla..perfekt! Allt! Vi smet faktiskt ut ganska fort och åkte hem. Det var tyst hela bilfärden hem..
Efter andra visningen fick vi reda på att det var 147 familjer som skrev upp sig..
0 kommentar(er)
